Så fort jag är med Honom så gör det ont. Jag vill inte titta på Honom för då drabbas jag av svåra känslor av sorg. Han är min bästa vän, helt fantastisk. Jag är så otroligt kär i Honom, vill leva hela mitt liv med Honom, men Han vill inte ha mig. 

Det kändes så bra från i tisdags fram till i går kväll. I tisdags fick jag ju reda på att Han inte vill något mer med mig, att det vi ändå hade är över. Men det kändes bra, för jag hade undrat och oroat mig, märkt det på Honom. Att allt inte var som det skulle. Den ovissheten var värre än att få veta att Han inte vill ha mig som jag vill ha Honom.

I går drabbades jag dock plötsligt av ett djupt vemod inför den här situationen. Jag vill antingen komma över Honom nu, eller att Han ska vilja ha mig igen, så fort som möjligt.